Ett barn är inte nog. Vad har hänt med svenska ettbarnskvinnor födda 1936-60?

Dagens unga kvinnor föder sitt första barn i högre åldrar än vad kvinnorna gjorde för 10 till 15 år sedan och det har därför blivit en kraftig ökning i andelen barnlösa kvinnor mellan 25 och 30 års ålder. Detta har hänt till trots för att de flyttar samman med en man i allt yngre åldrar. Unga par ser alltså ut att ha en ändrad syn på när man ska påbörja barnafödandet, men när de väl fått det första barnet skiljer deras beteende sig inte mycket fran dem som bildade familj på 1950 och -60 talet. Det finns ingenting i vår undersökning som styrker påståenden om att barn nurnera oftare växer upp utan syskon. En minskande andel av de förstfödda barnen föds dessutorn nu av en ensamstående mor.

Förstföderskornas formella civilstånd har dock ändrats dramatiskt. Mer än varannan kvinna född under 1950-talet var samboende när hon fick sitt första barn mot bara drygt en av tio av dem sorn var födda omkring 1940. Trycket på att gifta sig efter första nedkomsten måste också ha minskat betydligt. Inledningsvis gifte sig de yngsta sarnboende ettbarnskvinnorna oftast liksom de som endast bott samman med mannen en kort tid före första barnets födelse. For kvinnor födda under 1950-talet tycks dessa faktorer nästan helt sakna betydelse för kvinnornas giftermålsbenägenhet. Tjänstemannadöttrarna var inledningsvis den grupp som var minst benägna både att få barn som samboende och att fortsätta leva som "ogifta" efter barnets födelse, men numera tycks den sociala bakgrunden inte längre påverka ettbarnskvinnornas giftermålsmönster.

Samtidigt har det blivit vanligare att ettbarnsföräldrarna flyttar ifrån varandra. Vi har funnit att de samboende har tre gånger högre isärflyttningsrisker än de som är gifta, och som väntat är det de yngsta som oftast flyttar isär. Kvinnor som vuxit upp i tjänstemannahem har högre isärflyttningsrisker än dem som är döttrar till arbetare, lantbrukare eller egna företagare. Höga risker finner vi också hos kvinnor med mer än fyra års utbildning. Skillnaderna mellan kvinnor med olika utbildning försvann dock när vi dessutom tog hänsyn till kvinnans aktuella sysselsättning. Heltidsarbetande kvinnor har tre gånger högre isärflyttningsrisker än de hemarbetande, medan de som arbetar deltid ligger ungefär mittemellan.

Den oförandrade tendensen att få ett andra barn gäller när vi beaktar alla ettbarnskvinnor tillsammans utan att ta hänsyn till deras ålder, civilstånd, socioekonmiska bakgrund, sysselsättning, utbildning m.m. men det är skillnader mellan olika grupper av kvinnor. Det är sysselsättningen, civilståndet och utbildningstiden som har störst betydelse för benägenheten att få barn nummer två. Hemarbetande ettbarnskvinnor har omkring 70 procent högre andrafödselsintensiteter än de förvärvsarbetande, men bland de senare tycks arbetstidens längd sakna betydelse. Gifta ettbarnskvinnor har klart högre tendens att få barn nummer två än de samboende, så även om detta med formellt civilstånd ofta sägs vara ointressant numera har det en klar betydelse för ettbarnskvinnornas demografiska beteende.

Att kvinnornas ökade utbildningstid skulle vara en bidragande orsak till senare års fruktsamhetsnedgång gäller inte när man ser till det andra barnets födelse. Tvärtom får de med minst fyra års utbildning - allt annat lika - oftare också ett andra barn än de kvinnor som har en kortare utbildningstid. Frågan är så om de kanske oftare helt avstår från barn, men det är annu inte undersökt.

När vi beaktar förändringarna i kvinnornas sammansättning och då främst den ökande andelen förvärvsarbetande och den minskande andelen gifta ettbarnskvinnor finner vi att det i själva verket varit en 40- procentig uppgång i andrafödselsintensiteterna över de födelseårgångar vi studerat. Att få också ett andra barn förefaller fortfarande vara något av en självklarhet för de kvinnor som fortsätter att leva tillsammans med den man de hade nör de fick sitt första barn.