Kollegial återkoppling

2019-04-08T08:48:45Z (GMT) by Gunnel Jacobsson
Många universitetslärare har på egen hand har utvecklat en god pedagogisk förmåga genom år av undervisning. Det finns en gedigen pedagogisk kompetens i det tysta bland universitetslärare, men den är i allmänhet svår att kommunicera. Det finns en kulturskillnad mellan forsknings- och lärarsysslan i det att det inom forskningen är självklart med ett peer reviewförfarande. I lärarsysslan tenderar kritik att istället handla om läraren som person, den professionella och privata självuppfattningen är ett. Att undervisa är av tradition en ensam uppgift väsensskilt från forskningens teamanda. Mot den bakgrunden genomförde Psykologiska institutionen vid Stockholms universitet modellen Kollegial återkoppling för att öppna upp undervisningsrummet för reflektion kring lärarnas undervisning. En lärargrupp, 10 n, återkopplade på varandra under tre terminer efter given instruktion. Hypotesen i projektet är att det finns en tyst pedagogisk kunskap bland universitetslärare som inte kommuniceras. Genom att skapa strukturer för kollegial återkoppling, liknande dem som finns inom forskning, påverkas lärarens förhållningssätt från att uppleva kritik som en personlig egenskap till att handlar om en professionell, pedagogisk roll. Resultaten visar att tryggheten ökade mellan tillfällena och återkopplingen fördjupats med allt mer givande efterdiskussioner. En god struktur var till hjälp. Vid sista tillfället finns större beredskap att tala om självupplevda brister. Att få återkoppling på okända omständigheter upplevdes hjälpsamt. Efter första tillfället tänkte lärarna i hög grad att projektet skulle leda till manifesta förändringar av undervisningsbeteende. Vid det sista tillfället tänker ingen ändra sitt lärarbeteende, men nästan alla är inspirerade, det vill säga det har gjort något med tänkandet om lärarrollen. För de som återkopplat finns inte samma förändringspotential. Lärarna har genom egen aktivitet uppnått en begynnande förändring i förhållningssätt.